Här börjarevangeliet

Frida är dramateolog och pastor i Equmeniakyrkan Kaxholmen. Hon har länge rört sig i gränslandet mellan teologi och scenkonst, med ett särskilt intresse för hur bibeltexten blir levande och närvarande när den får kropp, röst och rum.

För Frida är teater inte främst illustration, utan tolkning. Hon tror på kraften i den större berättelsen och dess möte med vår egen livsberättelse – hur texten inte bara säger något om oss, utan till oss.

I repetitionsarbetet har Frida haft en lyhörd men skarp blick för rytm, pauser och riktning. Hon har hjälpt texten att andas, visat var tystnaden bär längre än orden – och ständigt påmint om att evangeliet inte ska pressas fram, utan tas emot.

Ludwig är scen- och textilkonstnär och går sista delen av kandidatprogrammet Tvärkonstnärlig scenproduktion vid Teaterhögskolan i Luleå. Hen arbetar gärna i mötet mellan material, rörelse, ljus och rum – och är särskilt intresserad av hur berättelser kan gestaltas med mer än bara ord.

I den här föreställningen har Ludwig arbetat med en rad olika kreativa uttryck. Redan när publiken kommer in i salongen möts den av en fond med textilier som för tankarna till en basargata i Västasien. Med ett återbrukande och undersökande förhållningssätt har hen skapat en fond där tygerna blir aktiva medspelare i berättelsen. Flera av koreografierna i föreställningen är rekonstruktioner av traditionella judiska och palestinska folkdanser.

Ludwig har också introducerat ett viktigt begrepp i processen: ”tillfälligheter som metod”. Det som först ser ut som ett misstag eller en slump kan visa sig bära mening – om vi vågar stanna kvar och lyssna.

Niklas uppgift har varit att bära texten – att memorera Markusevangeliet från första bokstaven till den sista och sedan som skådespelare ge berättelsen röst, kropp och riktning.

Det har varit ett arbete som krävt disciplin och tillit. Ett arbete där orden långsamt fått flytta från huvudet ner i kroppen.

Att gestalta berättelsen är också att uppleva den inifrån. Niklas får närma sig människorna han spelar – deras längtan, rädsla, motstånd och förundran. Vad står på spel för dem i just det här ögonblicket? När han lånar dem sin röst och kropp får deras frågor också möta hans egna. Det som först var ord att lära sig blir möten att vara närvarande i.